Dom senaste åren så har jag märkt mer och mer hur slappt och oseriöst det har blivit bland seriösa myndigheter, i synnerhet läkarvård och socialtjänsten. Men även IVO, länstyrelsen, JO o.s.v
Jag har varit med om helt sinnesjuka saker dom senaste åren. Kort och gott så har jag råkat stöta på fel människor, i åratal nu. Som jag egentligen inte har nån aning om vilka dom är, och dom har absolut ingen aning om vem jag är. Och ändå så har dom i princip inbillat sig en helt annan person än vem jag verkligen är. Låter jätte konstigt ser jag själv, nu när jag läser det. Men så är det iaf.
Det har i vilket fall som helst resulterat sig i att jag har fått ett rent helvete pågrund av dom. Det är bland annat förvaltare, socialtjänstemän, läkare jag syftar.
Jag fick exempelvis ett förvaltarskap på mig på helt lösa grunder. Jag var påväg att flytta till en annan stad för att plugga, och jag fick ett förvaltarskap pågrund av det.
På ett läkarutlåtande i samma veva, ljög läkaren om att hon hade träffat mig på hennes kontor, och även haft ett telefonsamtal med mig och att hon ansåg att jag var i stort behov av ett förvaltarskap efter det. Och jag hade inte snackat med den här läkaren på flera år. Tingsrätten reagerade inte över det. Jag anmälde det till JO, men dom ansåg inte att det var några problem heller.
Förvaltarna gör medvetet massa sinnesjuka saker, som tex skuldsätter mig, gör så jag blir av med anställningar och inte kan sköta arbeten, förstör relationer, skola. Jag har blivit av med alla mina tillhörigheter o.s.v. Det här låter också lite konstigt och lite som en överdrift, men jag lovar att det är 100% sanning. Och jag har kontaktat alla myndigheter som det går att kontakta angående dom här sakerna. Men ingen tycker att det är minsta lilla olämpligt att en förvaltare sköter sitt uppdrag såhär. Det är typ 4 olika myndigheter jag har kontaktat angående det här, men ingen gör nått.
Jag går på bidrag. Jag har talat om för soc och i princip alla myndigheter att jag knarkar och runkar bort dagarna. Att jag MÅSTE ut och göra nånting, att jag INTE vill ligga hemma hela dagarna. Och att jag KAN och VILL jobba, det finns INGA som helst hinder för mig att få en egen inkomst och betala skatt och leva som en normal människa. Det är SÅ bortkastad tid, och skattepengar, att jag bara går hemma och går på bidrag. Men jag får inte göra nått annat än det här. Jag har haft 15 olika chanser till annan inkomst i form av lön och/eller CSN medel. Men nä, jag får alltid käppar i hjulen för precis allting. Och det har varit så i 2 år nu. Och ingen gör nånting. Har man alltid kunnat erkänna för soc att man knarkar och slänger bort dagarna såhär utan att dom ställer krav?
Det känns ju så slappt och tafatt på nått sätt att bara slänga ut skattepengar lite som man vill till höger och vänster. Det är ungefär 2 månader på 2 år som jag behövt skicka in såna där jobbsökarpapper, men inga mer krav har ställts på mig. Har det alltid varit såhär jävla oseriöst?
.
En läkare bad mig i princip ta livet av mig också, för cirka 3 år sen. Sånt hände väl aldrig förut? Att en läkare ber patienter ta livet av sig, en annan läkare skickar iväg läkarutlåtanden om att hon har träffat patienter, och efter det anser läkaren att patienten är i stort behov av ett förvaltarskap, när hon inte ens träffat eller pratat med patienten. Läkare kändes väl lite mer seriösa och professionella förut?
Jag var i kontakt med länstyrelsen för ett tag sen angående lite av dom här sakerna. Men det kändes som om jag precis hade råkat väcka henne. Det gick knappt att få kontakt med henne. Det var ett jätte surrealistiskt samtal.
När jag pratar med andra inom vården, så låter dom så tafatta eller hur jag ska säga. Förut kunde man höra att det är vården man pratar med, men nu tycker jag mer det låter som vilka personer som helst. Inte alla, men många. Det är väldigt sällsynt att prata med nån professionell vårdpersonal. Sånt känns också lite slappare och lite mer oseriöst nu för tiden. Eller har det alltid varit såhär?
Har det alltid varit såhär tafatt, oseriöst och oprofessionellt, eller handlar det om att det är en "ny generation" nu?
Jag kan inte ta myndigheter seriöst längre, eftersom dom känns så lattjiga. Att man gör lite som man vill, funkar det så funkar det, visar det sig att det inte funkade så går man och fikar.
Var det inte viktigare förr med arbetsheder, tystnadsplikt, ordning och reda, professionalism. Att framstå som seriösa helt enkelt?
Har högskolesystemet kanske förändrats nånting? Att det är lättare att klara av skolan även om man kanske inte har "vässat pennan tillräckligt mycket" så att säga. Så här mycket idioter fanns det väl inte förut?
Jag måste också tillägga att jag träffar på mycket bra folk fortfarande inom vården, och inom myndigheter överlag, så jag träffar ju inte enbart på idioter. Men det känns som det verkligen kryllar av inkompetenta idioter.
Jag har varit med om helt sinnesjuka saker dom senaste åren. Kort och gott så har jag råkat stöta på fel människor, i åratal nu. Som jag egentligen inte har nån aning om vilka dom är, och dom har absolut ingen aning om vem jag är. Och ändå så har dom i princip inbillat sig en helt annan person än vem jag verkligen är. Låter jätte konstigt ser jag själv, nu när jag läser det. Men så är det iaf.
Det har i vilket fall som helst resulterat sig i att jag har fått ett rent helvete pågrund av dom. Det är bland annat förvaltare, socialtjänstemän, läkare jag syftar.
Jag fick exempelvis ett förvaltarskap på mig på helt lösa grunder. Jag var påväg att flytta till en annan stad för att plugga, och jag fick ett förvaltarskap pågrund av det.
På ett läkarutlåtande i samma veva, ljög läkaren om att hon hade träffat mig på hennes kontor, och även haft ett telefonsamtal med mig och att hon ansåg att jag var i stort behov av ett förvaltarskap efter det. Och jag hade inte snackat med den här läkaren på flera år. Tingsrätten reagerade inte över det. Jag anmälde det till JO, men dom ansåg inte att det var några problem heller.
Förvaltarna gör medvetet massa sinnesjuka saker, som tex skuldsätter mig, gör så jag blir av med anställningar och inte kan sköta arbeten, förstör relationer, skola. Jag har blivit av med alla mina tillhörigheter o.s.v. Det här låter också lite konstigt och lite som en överdrift, men jag lovar att det är 100% sanning. Och jag har kontaktat alla myndigheter som det går att kontakta angående dom här sakerna. Men ingen tycker att det är minsta lilla olämpligt att en förvaltare sköter sitt uppdrag såhär. Det är typ 4 olika myndigheter jag har kontaktat angående det här, men ingen gör nått.
Jag går på bidrag. Jag har talat om för soc och i princip alla myndigheter att jag knarkar och runkar bort dagarna. Att jag MÅSTE ut och göra nånting, att jag INTE vill ligga hemma hela dagarna. Och att jag KAN och VILL jobba, det finns INGA som helst hinder för mig att få en egen inkomst och betala skatt och leva som en normal människa. Det är SÅ bortkastad tid, och skattepengar, att jag bara går hemma och går på bidrag. Men jag får inte göra nått annat än det här. Jag har haft 15 olika chanser till annan inkomst i form av lön och/eller CSN medel. Men nä, jag får alltid käppar i hjulen för precis allting. Och det har varit så i 2 år nu. Och ingen gör nånting. Har man alltid kunnat erkänna för soc att man knarkar och slänger bort dagarna såhär utan att dom ställer krav?
Det känns ju så slappt och tafatt på nått sätt att bara slänga ut skattepengar lite som man vill till höger och vänster. Det är ungefär 2 månader på 2 år som jag behövt skicka in såna där jobbsökarpapper, men inga mer krav har ställts på mig. Har det alltid varit såhär jävla oseriöst?
.
En läkare bad mig i princip ta livet av mig också, för cirka 3 år sen. Sånt hände väl aldrig förut? Att en läkare ber patienter ta livet av sig, en annan läkare skickar iväg läkarutlåtanden om att hon har träffat patienter, och efter det anser läkaren att patienten är i stort behov av ett förvaltarskap, när hon inte ens träffat eller pratat med patienten. Läkare kändes väl lite mer seriösa och professionella förut?
Jag var i kontakt med länstyrelsen för ett tag sen angående lite av dom här sakerna. Men det kändes som om jag precis hade råkat väcka henne. Det gick knappt att få kontakt med henne. Det var ett jätte surrealistiskt samtal.
När jag pratar med andra inom vården, så låter dom så tafatta eller hur jag ska säga. Förut kunde man höra att det är vården man pratar med, men nu tycker jag mer det låter som vilka personer som helst. Inte alla, men många. Det är väldigt sällsynt att prata med nån professionell vårdpersonal. Sånt känns också lite slappare och lite mer oseriöst nu för tiden. Eller har det alltid varit såhär?
Har det alltid varit såhär tafatt, oseriöst och oprofessionellt, eller handlar det om att det är en "ny generation" nu?
Jag kan inte ta myndigheter seriöst längre, eftersom dom känns så lattjiga. Att man gör lite som man vill, funkar det så funkar det, visar det sig att det inte funkade så går man och fikar.
Var det inte viktigare förr med arbetsheder, tystnadsplikt, ordning och reda, professionalism. Att framstå som seriösa helt enkelt?
Har högskolesystemet kanske förändrats nånting? Att det är lättare att klara av skolan även om man kanske inte har "vässat pennan tillräckligt mycket" så att säga. Så här mycket idioter fanns det väl inte förut?
Jag måste också tillägga att jag träffar på mycket bra folk fortfarande inom vården, och inom myndigheter överlag, så jag träffar ju inte enbart på idioter. Men det känns som det verkligen kryllar av inkompetenta idioter.
